Klockan är 6 på morgonen. Jag, J och mamma sätter oss i bilen och åker mot sjukhuset. Väl framme får vi ett eget litet rum där vi spenderar morgonen. Det är skönt att få ett eget rum, jag har läst om så många som får ligga på en säng med bara ett draperi emellan.. Läkaren kommer in och förklarar hur jag ska tabletterna. Jag gör som läkaren säger åt mig och sätter mig ned i fåtöljen. Vi bestämmer oss för att titta på en film, Long weekend.

Under filmens början känner jag hur en mensliknande smärta brister ut. Smärtan är uthärdig och jag bestämmer mig för att inte säga något. Plötsligt känner jag hur det hugger till allt mer och mer, å till slut börjar hela kroppen att krampa. Mamma och J ser förståss att jag har ont och ringer på läkaren, som förståss är på möte. Där sitter jag med en sådan jävla smärta i magen, den är helt obeskrivlig den värsta jag vart med om. Viste inte hur jag skulle sitta men mamma försöker få mig att luta mig lite bakåt för att testa att lägga mig ner lite, men jag sätter mig direkt upp och säger att jag kommer spy. Mamma hämtar en påse och mycket riktigt kommer spyan.

Jag kan verkligen inte ens förklara, hur ont det gjorde. Jag försökte andas ordentligt men då attackerna vart allt värre vart det svårare att koncentrera sig på andningen. Kroppen börjar istället att krampa, mina ben sprattlar hejvillt och jag känner hur huvudet snurrar. Jag kniper och kniper ihopp om att det hela ska gå över, men det vill inte ge med sig. Mycket mer av det här, klarar jag inte tänkte jag för mig själv.

Till slut kommer doktorn, jag får någon pryl som vibrerar på magen som faktiskt hjälpte att underlätta smärtorna en aning. Fick också smärtstillande, det tog ett tag innan det började värka. Men till slut kände jag att attackerna kom med längre och längre mellanrum och jag började slappna av. Jag hade fortfarande mensverk, men inte alls i den grad jag precis haft. Vi började kolla lite på filmen igen och jag passade på att gå på toa, men det hade inte börjat blöda ännu.

Under filmen känner jag hur smärtorna återkommer. Dom är inte alls lika höga, men dom är inte låga heller. Jag känner paniken inom mig ”nej inte igen, snälla”. Smärtan som nyss var en vanlig mensverk blir allt svårare och svårare.

Klockan börjar närma sig 11, om inte blödningarna har kommit igång får jag nya tabletter. Jag bad till gudarna att jag inte skulle behöva uppleva den smärtan igen. Jag skulle bara inte klara av det. 5 minuter innan 11 lyckas jag ta mig till toan, när jag sätter mig ned forsar det blod. Jag blir både glad och ledsen. Nu vet jag att jag har dödat mitt barn, men samtidigt är jag så glad att jag slipper smärtan av nya tabletter.