Tiden efter aborten, har vart hemsk. Det har gått lite över en vecka nu, men det känns fortfarande som igår. Det är knappt några som vet om det, vilket på något sätt känns ännu jobbigare. Eftersom inga vet, är det inga som kan "tänka" på det, och försöka att inte slänga ur sig vad som helst. Just nu blir man påmind om allt flera gånger om dagen, vilket resulterar att man ligger själv i sin säng och gråter sig till sömns.


Jag tror jag har gråtit mig till sömns i stort sätt varje natt under 3 veckors tid. Men nu efteråt, känns allt tusen gånger värre. Folk i din omgivning (de få som vet) verkar andas ut "det är över". Men för mig är det inte över, det är NU den jobbiga delen börjar. Att komma över allting. Jag är inte ens säker på, om jag vill komma över det, det känns så fel.


Hade jag fått en ny chans, hade jag behållt barnet. Det är rent skitsnack, dem som säger att det inte går. Självklart går det, det är ingen skillnad på att få barn tidigt som sent? Får du barn sent, måste du ändå ta ledigt från jobbet, på samma sätt som man får ta ledigt från skolan.


Igår var det en som berättade en historia, om grodor. Dom skulle hoppa upp för en mast, medanst folket inte trodde dom skulle klara det och var därför tvugna att gå dit och kolla. När grodorna börjat hoppa iväg bort mot masten, började några skrika "ni är galna, ni kan inte..ni kommer dö" Till slut var det bara en groda kvar, han klarade sig till toppen och vann. När han kom ned frågade dom hur han hade klarat det, men dom fick inget svar. Det visade sig att grodan var döv. Han hade inte hört alla andras rop runt om. Utan han körde sitt race, och vann.


Det fick mig verkligen att tänka.. Det är precis som min situation var. Alla sa åt mig, vad jag skulle göra.. Och jag lyssnade. Om jag ändå hade vart döv, och bara lyssnat till min egen röst -hade jag inte mått som jag gör idag. För helt ärligt, mår jag så jävla dåligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Klockan är 6 på morgonen. Jag, J och mamma sätter oss i bilen och åker mot sjukhuset. Väl framme får vi ett eget litet rum där vi spenderar morgonen. Det är skönt att få ett eget rum, jag har läst om så många som får ligga på en säng med bara ett draperi emellan.. Läkaren kommer in och förklarar hur jag ska tabletterna. Jag gör som läkaren säger åt mig och sätter mig ned i fåtöljen. Vi bestämmer oss för att titta på en film, Long weekend.

Under filmens början känner jag hur en mensliknande smärta brister ut. Smärtan är uthärdig och jag bestämmer mig för att inte säga något. Plötsligt känner jag hur det hugger till allt mer och mer, å till slut börjar hela kroppen att krampa. Mamma och J ser förståss att jag har ont och ringer på läkaren, som förståss är på möte. Där sitter jag med en sådan jävla smärta i magen, den är helt obeskrivlig den värsta jag vart med om. Viste inte hur jag skulle sitta men mamma försöker få mig att luta mig lite bakåt för att testa att lägga mig ner lite, men jag sätter mig direkt upp och säger att jag kommer spy. Mamma hämtar en påse och mycket riktigt kommer spyan.

Jag kan verkligen inte ens förklara, hur ont det gjorde. Jag försökte andas ordentligt men då attackerna vart allt värre vart det svårare att koncentrera sig på andningen. Kroppen börjar istället att krampa, mina ben sprattlar hejvillt och jag känner hur huvudet snurrar. Jag kniper och kniper ihopp om att det hela ska gå över, men det vill inte ge med sig. Mycket mer av det här, klarar jag inte tänkte jag för mig själv.

Till slut kommer doktorn, jag får någon pryl som vibrerar på magen som faktiskt hjälpte att underlätta smärtorna en aning. Fick också smärtstillande, det tog ett tag innan det började värka. Men till slut kände jag att attackerna kom med längre och längre mellanrum och jag började slappna av. Jag hade fortfarande mensverk, men inte alls i den grad jag precis haft. Vi började kolla lite på filmen igen och jag passade på att gå på toa, men det hade inte börjat blöda ännu.

Under filmen känner jag hur smärtorna återkommer. Dom är inte alls lika höga, men dom är inte låga heller. Jag känner paniken inom mig ”nej inte igen, snälla”. Smärtan som nyss var en vanlig mensverk blir allt svårare och svårare.

Klockan börjar närma sig 11, om inte blödningarna har kommit igång får jag nya tabletter. Jag bad till gudarna att jag inte skulle behöva uppleva den smärtan igen. Jag skulle bara inte klara av det. 5 minuter innan 11 lyckas jag ta mig till toan, när jag sätter mig ned forsar det blod. Jag blir både glad och ledsen. Nu vet jag att jag har dödat mitt barn, men samtidigt är jag så glad att jag slipper smärtan av nya tabletter.

Jag går på de första lektionerna, sedan hämtar mamma mig. Vi åker till sjukhuset, det är mest en enda stor tystnad i bilen. Ett tag börjar vi bråka lite, men efter det är det knäpptyst. Väl framme på sjukhuset sätter vi oss i väntrummet, så kommer en läkare med ett glas vatten och pillret, mitt i väntrummet? Så jäkla osmakligt.. Jag tog tabletten fort så jag inte skulle hinna ändra mig. Efter det var vi tvungna att vara kvar på sjukhuset i en timme för att försäkra dem om att jag inte spydde upp tabletten. Men jag vart inte ens illamående, vart lite yr bara. Sedan var det bara att åka hem.

Inatt är det sista natten med min lilla krabat där inne. Imorgon får jag tabletter för att graviditeten ska stoppas. Jag vet inte riktigt hur det fungerar, men det låter ju som att det inte finns någon återvändo efter jag svalt dem. Det är så himla läskigt. Jag önskar verkligen jag hade mod, att säga vad jag egentligen vill. Att jag vill ha min son. Men jag vågar inte.

Alla pratar så mycket om abort osv, det har fått mig att tro att det är det ända alternativet. Vilket det ..egentligen inte alls är, eller? Jag kommer inte släppa tankarna om att jag dödat min första son, det kommer jag inte kunna. Det här kommer jag få leva med i resten av mitt liv. När jag väl blir med barn och ska behålla det, kommer jag veta att det inte är mitt första barn. Det är så jag kommer se på allt. Vad folk än säger till mig, finns det ingen som kan övertala mig till att jag inte alls dödar någon. Vad är det då jag gör? Jag hjälper ju inte direkt någon. Eller ja enligt några hjälper jag tydligen mig själv. Men det här kommer inte hjälpa mig. Det kommer sätta djupa sår inom mig, de kommer inte synas men jag kommer känna dem.

Ikväll är det bara jag och lillen, tillsammans. Vi har vårt tillfälle nu att ta farväl. Jag vet att det hela verkar löjligt. Men jag har fått känslor, jag aldrig trodde jag skulle få. Jag ska tända ett ljus för honom, hoppas på att han förlåter mig för vad jag ska göra. Han måste få veta att jag älskar honom, men att jag inte är stark nog. Någon dag får han ett syskon, men han ska veta att jag alltid kommer se det barnet, som mitt andra.

Det börjar närma sig. På måndag ska jag ta första tabletten och sedan vänta två dagar för att sedan ta dem sista. De kommer sätta igång allting så jag får ett vad ska man kalla det, konstgjort missfall? Kommer blöda massor och ha magont. Vill inteeee.

När jag vaknade vart jag lite ledsen. Jag vet att han fortfarande är kvar, men det är inte hoppet. Hoppet om att en dag få se honom, få krama om honom, få mata honom å gå på promenad med lillen i vagnen. Hade du frågat mig för några månader sedan hade jag inga som helst tankar på barn. Men när man väl hamnar i situationen, blir allt annorlunda. Hade jag egna pengar, och var säker på att inte förstöra något i J's liv, skulle bebis vara så välkommen. Jag vill ha honom, jag vill det. Men jag får inte vara någon egoist, dem runt om mig har sagt sitt, jag vill inte göra dem besvikna.

9.00 Kuratorn ropar mitt namn, jag känner en rysning genom kroppen. Jag ställer mig upp och följer med henne, efter mig går mamma och J. Vi sätter oss i hennes lilla rum, hon ställer lite frågor, inte alls sånna jag trodde hon skulle ställa. Ärligt talat sa hon inget som jag inte redan visste, det var inte alls till någon hjälp.. Var helt förvånad. Men trots frågorna, som inte alls var något oklart för min del så kändes de hur tårarna började tränga fram. Men jag lyckades hålla kvar dem för mig själv.

9.40 Jag får papper att fylla i och gör ett urinprov. Sedan sätter jag och J oss i det lilla väntrummet medans mamma handlar kaffe till sig själv. Jag känner hur tårarna vill tränga igenom, och lutar mig mot J för att försöka dölja det. Jag ligger mot hans bröst och bara låter tårarna rinna nedför kinderna och landa på hans tröja. Jag ber till gudarna att doktorn inte är en man. Det är det sista jag behöver.

9.55 Lite tidigare kommer läkaren och ropar upp mitt namn. Jag sätter mig upp och torkar tårarna, tar mina saker och följer efter. När jag kommer in i rummet ser jag den öppna dörren till ”stolen”. Där gynundersökningen ska ske. Jag sätter mig på en stol bredvid hans skrivbord, men kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag blir så fruktansvärt ledsen. Inte nog med att jag är livrädd för allt som ska ske, utan dessutom (självklart) är det en man som ska göra undersökningen. En utländsk, äcklig gubbe – aldrig i livet säger jag till mig själv. Mina tårar rinner och rinner, J försöker trösta mig.. Jag säger åt honom att hämta mamma, kanske hon skulle förstå vad det hela handla om och be om en ny doktor. Mamma är inte alls så förstående jag hade hoppats, hon säger bara ”det är nu eller sen..du kan gå ut i 10 minuter men sen måste du göra det hur som helst”. Mina tårar bara fortsätter, om inte hon av någon förstår mig, vem ska då göra det?  Till slut kommer en annan doktor och säger att de ska försöka klämma in mig emellan några på abortavdeningen (som egentligen var full). Vi går dit, tårarna rinner fortfarande. Vi sätter oss ned på några stolar i ett annat väntrum, utan någon aning om när vi får komma in. Jag börjar lugna mig, tårarna börjar sakta försvinna och jag känner ett nytt mod inom mig. ”Du klarar det här. Du fixar det” säger jag till mig själv.

11.30 Läkaren hämtar oss, denna gång är det en kvinna i 60-års ålder. Jag kan inte komma på om hon är otrevlig eller vänlig.. Det är någonstans mittemellan, men jag gillar henne inte. ”Det är mycket bättre än den utländska killen” säger rösten inom mig. Å det är ju helt sant. J och mamma går ut ur rummet, medans jag blir undersökt. Det gjorde inte alls ont det som kändes mest obehagligt var att sätta sig i stolen. Det ända som kändes var att jag blev lite yr, men det händer lite då och då under graviditeten. När jag är klar får jag ett recept på p-piller, något jag inte ville ha men ja..nu har jag fått det. Det känns som hela den här ”resan” bara har varit baserad på vad andra tycker.

12.15 Vi får prata med en annan doktor och beställer en tid för första och andra tabletten. Hon förklarar hur allt kommer gå till och vilka smärtor jag troligtvis kommer uppleva. Hon säger också att det är bra med sällskap då det kan ta några timmar innan man får åka hem. Sedan bokar hon en tid för ett blodprov.

12.45 Är det mitt nummer som visas på displayen. Jag går dit för att få mig ett stick i armen. Självklart missar han blodådran första gången (trodde han) när han tar ut sprutan pumpar det ut blod. Han tar nästa arm, och lyckas denna gång bättre. Sedan går jag och J ut där mamma väntar med bilen för att åka till Max och äta lunch.

Dagen var väldigt jobbig. Men jag är jätteglad att J var med, och att mamma ställde upp och skjutsa och var med hela tiden. Efteråt åkte jag till J, jag ville verkligen inte åka hem och sova själv den natten. Vi bakade kladdkaka och gjorde korvstoganof o ris. När vi åt ringde farmor och jag pratade med henne lite. Sen kom J upp på rummet och jag började ännu en gång att gråta. Han försökte trösta mig, men den här gången var det bara inte desamma. Den här gången viste jag att snart kommer jag sitta där på sjukhuset med tabletten i handen, och veta att det är den som ska ta mitt barns liv. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte göra aborten, men jag vill inte förstöra någon annans liv.

Först var jag säker på en medicinsk abort, men nu vill jag hellre göra en kirurgisk abort. Då är man medvetslös under hela processen och när man vaknar är allting klart. Man slipper vara medveten när ens barn åker ut. Man slipper må illa av piller. Man slipper ligga med världens magsmärta och man slipper 1 månads mens. Men om de skulle ske måste jag vänta någon vecka. Och det tycker ju alla är på tok för lång tid, ännu en gång en situation där jag inte får bestämma själv. Det är som det brukar. Det är inte de som måste gå igenom allt det här, varför kan inte bara jag få ta besluten? Jag vet att jag inte är 18, men det är trots allt min kropp.

Inatt drömde jag något, jag aldrig någonsin drömt om förut. Han var född, min älskade son var född.
 Jag klädde på honom varma kläder, en blå overall och en söt liten mössa.
Han skrattade sådär sött som bara barn kan, med sina små tänder som precis börjat visa sig.
Jag la honom i vagnen och gick mot bussen.
 Att åka buss tyckte han om, stod i mitt knä och kollade på allt vi åkte förbi och pekade ”titta!”.
Hans röst var så söt, man ville inte annat än krama om honom och aldrig släppa taget.
 När vi var framme fick han åka vagn, vi gick mot skolan men efter halva biten ville han prompt ur vagnen och gå själv.
 Min lilla, stora pojke..
 Går tultandes hand i hand med mig, jag känner mig så lycklig.
Vi går förbi skolan, och jag lämnar honom på dagis. Jag får min hejdåkram och en blöt puss på munnen.
 Jag går med ett leende till skolan. Studerar flitigt och kämpar på, vetandes om att min son väntar på mig efter skolan. Efter sista lektionen skyndar jag mig till dagiset för att hämta honom, han är utmattad av allt spring och lekande.
 Han får ligga i vagnen medans jag går mot station, för att ta bussen hem och spendera ännu mer tid med min ögonsten.

Jag vet att jag inte ska, jag borde inte.. Men hur skulle jag kunna låta bli? Det är väll klart jag undrar, hur andra i min situation har hanterat det. Men det gör inte lättare. Jag har läst dem allra hemskaste aborterna, hur dem ångrar att dom gjorde de..att dom inte gjorde de. Alla tycker olika, men trots allas berättelser så känns det fortfarande som att ingen är likt min egen.



Hur ska jag, kunna sitta där med två tabletter i min hand och veta, att det är de två tabletterna som ska döda barnet. "hej tabletter, ni ska få döda mitt barn så jag kan få leva ut min ungdom" vem fan bryr sig om den i detta läge? Helt ärligt skiter jag i den, det här är för jobbigt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag har alla emot mig till och med min rädsla. Jag VET att det inte är rätt att behålla barnet, jag vet de. Men jag är så fruktansvärt rädd och kritisk till allt det här, om bara någon kunde försöka förstå mig, det är allt jag begär.

Igår i bilen påväg till J, började mamma prata om aborten och jag sa lite om vad JAG tyckte.. Började självklart gråta floder (igen!) och kunde inte fatta att hon var tvungen att ta upp det när jag skulle till J. När jag går ur bilen säger hon "ska jag följa med in ett tag?"  "nej, hejdå"  "men jag kan ju inte lämna dig när du gråter sådär"  "jag gråter inte *torkar bort tårarna och smäller igen dörren*"  



J öppnar och jag bara ställer mig i hans famn å gråter. Gissa vem som kommer in, jo mamma. Jag går gråtandes förbi hans mamma och upp på hans rum för att sedan slänga mig i sängen. J tröstar så gott han kan, konstigt nog behöver han inte göra så mycket det känns bra bara jag har honom nära. Så tårarna slutade ganska snabbt och jag låg å pratade med honom ett tag.



Sedan gick vi ned, där satt våra mammor. Vi satte oss vid bordet och började prata om allt. Det jag verkligen irriterar mig på är att ingen av dem verkar förstå hur jävla jobbigt det här är för mig. Dom är alldeles för upptagna med att tänka på abort, å tänker inte alls på hur jag känner mig. Dom började direkt prata om att det var lika bra att göra det så fort som möjligt. Men jag sa som det var, att jag ville prata med en läkare först som kunde berätta för mig hur allt går till osv. Och kanske någon dag efter, vara beredd på att göra abort. Men nej, det tyckte inte dem. "det är bättre att du gör det på en gång".... Inte nog med det, utan mamma har börjat tjata om att hon vill vara med på samtalet med kuraorn, att jag och J inte får gå själva. VAD ÄR DET FÖR STIL? Det här handlar först och främst om mig och J, och med läkaren är det ända stället jag kan säga vad jag själv tycker och känner inför det hela utan att någon egoistisk mamma ska sätta sin näsa i vädret och börja prata om vad som är bäst för mig. Dom vet inte vad de pratar om. Dom tror, att jag kommer ändra mig, det är vad de är rädda för. Om jag skulle ändra mig är väll det upp till mig? Är inte det min rätt som människa, som kvinna?  Borde inte jag få chans att prata med någon som låter mig tänka och tycka precis som jag själv vill? Dom känner inte min rädsla, dom ser den inte.. Jag förstår att dom vill vad som är bäst för mig, men vad dom inte ser, är att det här kanske inte är det bästa för mig. Jag kommer må så psykiskt dåligt av allt det här. Abort är det ända som finns i deras huvuden, men vad bra för dom..då kan ju dom gå å låta någon gräva i deras underliv, och sedan hjälpa dig med att döda ditt egna barn. Det verkar ju hur enkelt som helst. Sure.



Fattar dem inte att jag är livrädd. Jag är så himla rädd för allt, de e så jävla mycket som händer och jag är så himla förvirrad. Alla säger vad jag ska göra, jag verkar inte få en chans att välja själv. Det spelar ingen roll om mitt beslut också är abort, det ända jag vill är att få komma fram till det själv - utan att känna att jag gör som alla andra vill. 



Jag fick en akut tid till sjukhuset, tydligen ska "allt" ske då. Jag pallar inte. Sitta på ett sjukhus hela jävla dagen å för vad, jo för att ta bort mitt egna barn. Det känns så jävla skit. Nu får jag inte ens chansen att få prata med en läkare först och hinna landa på jorden och förbereda mig för vad som ska hända. Utan de sker på en gång bara. Kan ingen bara förstå, försöka sätta sig in i min situation? Jag tar allt det här jävligt dåligt, och jag vet, att jag kommer gråta i flera dagar efteråt, för det här är verkligen inte vad jag vill.


Kan alla bara låta mig få bestämma, det är mig det handlar om..förstå det?

Det är svårt, fast ändå inte.
Jag vill innerst inne inte göra abort.
Men däremot vill jag göra det som är bäst för bebisen.

Ja skäms för att jag inte varit försiktig och skyddat mej.
Det är pinsamt när jag spela upp scenariot i huvudet om hur det skulle se ut när jag berättar för mina föräldrar och min släkt att jag skulle behålla barnet.
De skulle förmodligen tycka att det var dumt, och att jag är för ung.
Jag tror att mina föräldrar skulle stötta mig i vilket beslut jag än tar, men de skulle råda mig att låta bli.


En sak som är jobbig är att mina kompisar, föräldrar och ”svärföräldrar” säger att det inte är något att fundera på.
Att det är en självklarhet att ta bort det. Men det är det inte för mig.
Det har inte gått så lång tid men jag har på något sätt börjat vänja mig vid tanken.
Jag gillar tanken på något sätt, brukar ligga och hålla om magen på nätterna, för att trösta mig själv.


Jag vet att man får fler chanser i livet.
Men det är inte min framtid jag är rädd att förlora, även om det har ett finger med i spelet..
Det jag verkligen är rädd för, det är att göra abort.
Tårarna sprutar när jag tänker på det, jag vill verkligen inte.
Men jag kan inte heller ärligt säga att jag vill behålla barnet, jag vill ju dens bästa?                 
Och framför allt vill jag inte förlora J, det är nog det ända som är lika läskigt som själva aborten..
Han är mitt allt, hade jag inte honom nu, vet jag inte hur jag skulle må.
Han får allt att verka en smula bättre, än det egentligen är.

Det är ingen som låter mig få förklara hur jag vill eller tänker. Det handlar bara om vad de tycker, vilka problem som kommer uppstå, vilket ansvar det blir. Dom är rädda för att kuratorn ska förklara allt som kommer gå bra, och att jag kommer ändra mig. Men dem säger ju bara motsatsen. Dom förstår inte hur skönt det skulle vara att höra från någon, att det inte bara är ”ett problem” –det gör mig så arg.


Abort: Det är något jag är livrädd för. För det första, för att jag inte vet vad jag egentligen vill. För det andra, för att jag börjar gråta så fort jag hör/läser om hur det går till. För det tredje, för att nästan alla runt omkring mig uppmuntrar mig till det. Hade de inte gjort det, utan låtit mig själv få tycka och tänka och enbart gå efter min egen röst hade jag inte haft det såhär svårt. Men nu är det som det är, och jag är förkrossad.


Behålla barnet: Självklart vill jag behålla honom, han är min, alldeles egna! Men jag vill inte ge honom ett dåligt liv bara för att jag var för ung när jag skaffade honom eller för att jag slarvade med skydd. Jag vill i framtiden ge mina barn ett tryggt hem, fina kläder, roliga leksaker, mycket kärlek men framförallt, mycket tid! Behåller jag honom nu, vet jag inte hur det blir.


Det jag vill få sagt:
- Det hade vart så mycket lättare om jag redan från början fått tycka och tänka själv.
- Jag är totalt livrädd för allt vad en abort innebär
- Jag önskar jag kunde behålla barnet, men är medveten om att jag inte kan
- Om jag själv fick välja, önskar jag att allt bara var en prövning - en dröm

Jag sitter i skolbänken, ser läraren där framme som berättar om nästa kapitel. Mitt huvud sjunker ner i händerna och mitt huvud leker rövare, snurrar hej villt. Jag känner hur jag bara inte klarar det, å då ringer min telefon -min räddning ut från klassrummet. Jag svarar, det är min mamma. Hon frågar hur jag mår, och erbjuder sig att hämta mig.

När jag sätter mig i bilen har jag dolt tårarna så gott jag kunnat och vi börjar köra hemåt. Men mamma frågar om jag vill åka till mödravårdscentralen på en gång och fråga om vi kan boka en tid, eftersom hon ser på mig att det här tar hårt på mig.

På MVC får vi träffa en barnmorska nästan direkt. Där lyckas jag hålla tillbaka tårarna skapligt bra, men det är svårt när min mamma sitter bredvid och gråter, men svårast är när hon frågar "du verkar tveka". Barnmorskan får inte tag på gyn, utan tar våra telefonnummer och lovar att ringa tillbaka när hon vet något. Hon ger mig en broschyr om abort som jag kan läsa hemma.

När jag kommer hem sätter jag mig ned och äter hamburgaren vi köpt på vägen hem. Jag kollar runt lite på tv medans men inget intressant visas. Jag plockar istället undan och går upp på mitt rum för att försöka sova. Jag sätter mig i sängen och startar av vana min dator som får stå på skrivbordet och starta. Medans det sker, läser jag broschyren.

Jag läser till ungefär hälften, då jag inte längre klarar av att hålla emot tårarna. Dom rinner hejdlöst och jag kan inte få stopp på dem. Alla tankarna i huvudet ställer nya frågor som jag inte har en aning om, som får mig att brista ut ännu mer i gråt. Till slut kommer jag på att jag sitter själv hemma i min säng och gråter, så jävla patetiskt -jag börjar gråta ännu mer. Det ända jag vill i denna tidpunkt är att få ligga bredvid J. Om det är för att han ska trösta, eller för att han verkligen ska förstå hur jag känner, det vet jag inte.

Min dag har vart känslofylld minst sagt.. Jag har nu fått kontroll på tårarna och slängt broschyren in i väggen. Jag är helt och hållet livrädd, jag känner mig så ensam och instängd. Men jag har ju inte heller någon annan att skylla på, det är jag som satt mig i den här situationen. Det är hemskt. Allt jag läst, vad dem ska göra, hur dem ska göra, vad som händer efter osv. får mig helt gråtfärdig. Jag klarar det inte. Men jag klarar inte heller att behålla det. Allt jag vill är att det här är ett ända stort skämt, en dröm.. Låt mig vakna. Jag vill verkligen inte, jag är livrädd..

Jag bara ligger och väntar på ett samtal från J, där han säger att han berättat för sina föräldrar. Jag vet hur otroligt svårt och jobbigt det är, trots att det är ens egna föräldrar. Man tror det är hur lätt som helst, men när man väl ska försöka så går det bara inte. Man finner inte orden att inleda alltihop.

Medans jag väntar på det ligger jag istället och tänker på hur vi ska göra. Jag är inte för abort, men vi klarar definitivt inte av ett barn, inte nu! Jag vet absolut inte hur JAG vill göra, jag vet inte hur han vill göra. Det jag behöver just nu är hjälp från någon, som vart i samma situation som jag just nu befinner mig i. Jag behöver någon som berättar, får mig att förstå verkligheten i det hela.

Jag har fortfarande inte förstått att jag har ett barn i min mage, som är där för att växa och sedan få ett liv i vår värld. Jag känner mig så hemsk när jag tänker på att ta bort ett liv, men är jag verkligen redo att offra mitt eget, för hans? (ja det är en kille, det bara vet jag.)

Jag vet att alla runtomkring mig, eller inte alla men definitivt de flesta, tycker en abort är det självklara valet. Men för mig är det inte lika självklart på något sätt. Jag vet vad jag skulle offra om jag behöll barnet, men jag vet också vad jag skulle få. Allt är bara så förvirrande just nu


                                                                 Abort: En död, en sårad.

Jag har fått många biverkningar/graviditetstecken eller vad man ska kalla det,
fast det är så tidigt:

-Omätligt hungrig -helt plötsligt!
-Obehaglig känsla i magen, inte ont utan bara obehaglig
-Illamående
-Sug efter konstiga saker, typ avocado (som jag egentligen HATAR)
-Trötthet
-Ökad sexlust
-Ömma/större bröst
-Yrsel
-Och (såklart) utebliven mens

Jag tog det stora steget, att berätta för min mamma att jag är gravid. Hon tog det jättebra och var helt super. Jag vart så lättad, trots mina tårar som bara rann, å rann, å rann å rann. Men det kändes verkligen jätteskönt att ha det sagt.


Imorgon ska jag ringa till UM och beställa en tid. Jag och J ska gå dit för att prata om det här, få en bättre syn på vad det hela egentligen innebär. Preventivmedel är en punkt vi också ska ta upp, kondom och piller är inget för oss över huvud taget! Får se hur det går. Hoppas i alla fall vi får en tid imorgon, vill ha det gjort så fort som möjligt!


Det här är en sådan enorm lättnad, det ända som fattas nu är att berätta för J's föräldrar. Jag vet att det är något J egentligen inte vill, men det skulle kännas så mycket bättre för mig om dem också vet om allt. Jag har verkligen vart konstig på senaste tiden..Trött hit å dit, mått dåligt och ätit som ett matvrak.. Skulle för min del vara lättande att få berätta det. Men det är inte bara mitt beslut, får se vad J säger.

Rummet är svart. Allt som hörs är hans andetag vid sidan om mig. Jag vet inte om han sover eller inte, jag kan inte somna i alla fall mina tankar är för många. Plötsligt känner jag hur han rör sig, lutar sig långsamt över mig och säger:

 ”OM du är gravid, kommer jag älska dig och honom/henne. OM du är gravid och du vill göra abort, stöttar jag dig. OM du är gravid och vill adoptera bort barnet finns jag här för dig. Jag kommer inte sluta älska dig beroende på vilket val du väljer, bara det känns rätt för dig. Men just nu vet vi inte OM du är gravid, så ta det lugnt och försök sov, vi löser det imorgon”

Han kysser min panna, letar sig längre ner för att kyssa min näsa och till sist läpparna. Några tårar börjar rinna längst mina kinder, men det är för mörkt för att han ska kunna se dem som tur är. Innerst inne är jag är så glad att han sa det, det känns bra att veta, att jag i alla fall har någon som stöttar mig.

Den natten drömde jag enbart om att jag gjorde massa graviditetstest. Alla visade negativt, men konstigt nog var jag lite besviken över det. Jag hoppades på något sätt att det skulle vara positivt, enbart för att få det bekräftat att jag kan få barn.. Men det var som sagt, bara en dröm.


När jag vaknar är jag jätterädd, det är nu jag ska göra det. Jag ligger kvar i sängen och tvekar, han säger åt mig att gå och göra det. Händerna skakar, tankarna åker fram och tillbaka genom huvudet allt verkar plötsligt så ostabilt. Alla dagar jag undrat, väntat skulle nu bara på några minuter visa sig. När jag är klar går jag tillbaka med graviditetstestet. På displayen visas ett timglas, svaret laddar.. Det kan ta upp till 3 minuter, men bara efter ca 1 minut råkar jag kolla ner på det och ser då svaret.

”Gravid. 2-3”. Det innebär att jag är gravid, jag har ett barn i magen, mitt och
 min pojkväns egna barn. Jag reagerar inte så häftigt som jag trodde att jag skulle göra, utan lägger mig ned med huvudet på hans bröst. Mina känslor flödar genom kroppen, allt från glädje till tårar. Hur ska vi, två 17-åringar klara av ett barn? Jag har ingen aning om hur jag vill göra, men en sak vet jag:

Jag har ett stort beslut att fatta.

Mitt namn är Thea, vilket inte är mitt riktiga namn egentligen. Jag är 17 år gammal och är tillsammans med min pojkvän sen över ett år tillbaka, vi kan kalla honom för "J". För drygt en månad sedan, fick jag reda på att jag var gravid.

 Anledningen till att jag skriver det här och publicerar är för att jag känner ett behov av det. Man mår så psykiskt dåligt och det är inte många som förstår hur det faktiskt känns. Därför har skrivandet blivit min närmsta vän. Jag har under hela processen skrivit en "dagbok" på min dator, som jag nu har tänkt att dela med mig av. Jag hoppas förhoppningsvis kunna hjälpa dom som är i samma situation som jag var och fortfarande är i. Frågor svarar jag gärna på!