Det drar ihop sig
Det börjar närma sig. På måndag ska jag ta första tabletten och sedan vänta två dagar för att sedan ta dem sista. De kommer sätta igång allting så jag får ett vad ska man kalla det, konstgjort missfall? Kommer blöda massor och ha magont. Vill inteeee.
Inatt drömde jag om bebis igen. Jag hade en jättestor mage, bebisen var bara en vecka bort. Jag kände på magen och där låg han och sparkade med sina små fötter. Jag vart jätteglad när jag kände det, sprang till J så han skulle få känna det. Det var så underbart att sitta där med honom och en livlig bebis i magen. Det kändes så perfekt. Som att det var menat att det skulle bli så.
När jag vaknade vart jag lite ledsen. Jag vet att han fortfarande är kvar, men det är inte hoppet. Hoppet om att en dag få se honom, få krama om honom, få mata honom å gå på promenad med lillen i vagnen. Hade du frågat mig för några månader sedan hade jag inga som helst tankar på barn. Men när man väl hamnar i situationen, blir allt annorlunda. Hade jag egna pengar, och var säker på att inte förstöra något i J's liv, skulle bebis vara så välkommen. Jag vill ha honom, jag vill det. Men jag får inte vara någon egoist, dem runt om mig har sagt sitt, jag vill inte göra dem besvikna.
