Igår i bilen påväg till J, började mamma prata om aborten och jag sa lite om vad JAG tyckte.. Började självklart gråta floder (igen!) och kunde inte fatta att hon var tvungen att ta upp det när jag skulle till J. När jag går ur bilen säger hon "ska jag följa med in ett tag?"  "nej, hejdå"  "men jag kan ju inte lämna dig när du gråter sådär"  "jag gråter inte *torkar bort tårarna och smäller igen dörren*"  



J öppnar och jag bara ställer mig i hans famn å gråter. Gissa vem som kommer in, jo mamma. Jag går gråtandes förbi hans mamma och upp på hans rum för att sedan slänga mig i sängen. J tröstar så gott han kan, konstigt nog behöver han inte göra så mycket det känns bra bara jag har honom nära. Så tårarna slutade ganska snabbt och jag låg å pratade med honom ett tag.



Sedan gick vi ned, där satt våra mammor. Vi satte oss vid bordet och började prata om allt. Det jag verkligen irriterar mig på är att ingen av dem verkar förstå hur jävla jobbigt det här är för mig. Dom är alldeles för upptagna med att tänka på abort, å tänker inte alls på hur jag känner mig. Dom började direkt prata om att det var lika bra att göra det så fort som möjligt. Men jag sa som det var, att jag ville prata med en läkare först som kunde berätta för mig hur allt går till osv. Och kanske någon dag efter, vara beredd på att göra abort. Men nej, det tyckte inte dem. "det är bättre att du gör det på en gång".... Inte nog med det, utan mamma har börjat tjata om att hon vill vara med på samtalet med kuraorn, att jag och J inte får gå själva. VAD ÄR DET FÖR STIL? Det här handlar först och främst om mig och J, och med läkaren är det ända stället jag kan säga vad jag själv tycker och känner inför det hela utan att någon egoistisk mamma ska sätta sin näsa i vädret och börja prata om vad som är bäst för mig. Dom vet inte vad de pratar om. Dom tror, att jag kommer ändra mig, det är vad de är rädda för. Om jag skulle ändra mig är väll det upp till mig? Är inte det min rätt som människa, som kvinna?  Borde inte jag få chans att prata med någon som låter mig tänka och tycka precis som jag själv vill? Dom känner inte min rädsla, dom ser den inte.. Jag förstår att dom vill vad som är bäst för mig, men vad dom inte ser, är att det här kanske inte är det bästa för mig. Jag kommer må så psykiskt dåligt av allt det här. Abort är det ända som finns i deras huvuden, men vad bra för dom..då kan ju dom gå å låta någon gräva i deras underliv, och sedan hjälpa dig med att döda ditt egna barn. Det verkar ju hur enkelt som helst. Sure.



Fattar dem inte att jag är livrädd. Jag är så himla rädd för allt, de e så jävla mycket som händer och jag är så himla förvirrad. Alla säger vad jag ska göra, jag verkar inte få en chans att välja själv. Det spelar ingen roll om mitt beslut också är abort, det ända jag vill är att få komma fram till det själv - utan att känna att jag gör som alla andra vill. 



Jag fick en akut tid till sjukhuset, tydligen ska "allt" ske då. Jag pallar inte. Sitta på ett sjukhus hela jävla dagen å för vad, jo för att ta bort mitt egna barn. Det känns så jävla skit. Nu får jag inte ens chansen att få prata med en läkare först och hinna landa på jorden och förbereda mig för vad som ska hända. Utan de sker på en gång bara. Kan ingen bara förstå, försöka sätta sig in i min situation? Jag tar allt det här jävligt dåligt, och jag vet, att jag kommer gråta i flera dagar efteråt, för det här är verkligen inte vad jag vill.


Kan alla bara låta mig få bestämma, det är mig det handlar om..förstå det?