Jag bara ligger och väntar på ett samtal från J, där han säger att han berättat för sina föräldrar. Jag vet hur otroligt svårt och jobbigt det är, trots att det är ens egna föräldrar. Man tror det är hur lätt som helst, men när man väl ska försöka så går det bara inte. Man finner inte orden att inleda alltihop.

Medans jag väntar på det ligger jag istället och tänker på hur vi ska göra. Jag är inte för abort, men vi klarar definitivt inte av ett barn, inte nu! Jag vet absolut inte hur JAG vill göra, jag vet inte hur han vill göra. Det jag behöver just nu är hjälp från någon, som vart i samma situation som jag just nu befinner mig i. Jag behöver någon som berättar, får mig att förstå verkligheten i det hela.

Jag har fortfarande inte förstått att jag har ett barn i min mage, som är där för att växa och sedan få ett liv i vår värld. Jag känner mig så hemsk när jag tänker på att ta bort ett liv, men är jag verkligen redo att offra mitt eget, för hans? (ja det är en kille, det bara vet jag.)

Jag vet att alla runtomkring mig, eller inte alla men definitivt de flesta, tycker en abort är det självklara valet. Men för mig är det inte lika självklart på något sätt. Jag vet vad jag skulle offra om jag behöll barnet, men jag vet också vad jag skulle få. Allt är bara så förvirrande just nu


                                                                 Abort: En död, en sårad.