Jag sitter i skolbänken, ser läraren där framme som berättar om nästa kapitel. Mitt huvud sjunker ner i händerna och mitt huvud leker rövare, snurrar hej villt. Jag känner hur jag bara inte klarar det, å då ringer min telefon -min räddning ut från klassrummet. Jag svarar, det är min mamma. Hon frågar hur jag mår, och erbjuder sig att hämta mig.

När jag sätter mig i bilen har jag dolt tårarna så gott jag kunnat och vi börjar köra hemåt. Men mamma frågar om jag vill åka till mödravårdscentralen på en gång och fråga om vi kan boka en tid, eftersom hon ser på mig att det här tar hårt på mig.

På MVC får vi träffa en barnmorska nästan direkt. Där lyckas jag hålla tillbaka tårarna skapligt bra, men det är svårt när min mamma sitter bredvid och gråter, men svårast är när hon frågar "du verkar tveka". Barnmorskan får inte tag på gyn, utan tar våra telefonnummer och lovar att ringa tillbaka när hon vet något. Hon ger mig en broschyr om abort som jag kan läsa hemma.

När jag kommer hem sätter jag mig ned och äter hamburgaren vi köpt på vägen hem. Jag kollar runt lite på tv medans men inget intressant visas. Jag plockar istället undan och går upp på mitt rum för att försöka sova. Jag sätter mig i sängen och startar av vana min dator som får stå på skrivbordet och starta. Medans det sker, läser jag broschyren.

Jag läser till ungefär hälften, då jag inte längre klarar av att hålla emot tårarna. Dom rinner hejdlöst och jag kan inte få stopp på dem. Alla tankarna i huvudet ställer nya frågor som jag inte har en aning om, som får mig att brista ut ännu mer i gråt. Till slut kommer jag på att jag sitter själv hemma i min säng och gråter, så jävla patetiskt -jag börjar gråta ännu mer. Det ända jag vill i denna tidpunkt är att få ligga bredvid J. Om det är för att han ska trösta, eller för att han verkligen ska förstå hur jag känner, det vet jag inte.

Min dag har vart känslofylld minst sagt.. Jag har nu fått kontroll på tårarna och slängt broschyren in i väggen. Jag är helt och hållet livrädd, jag känner mig så ensam och instängd. Men jag har ju inte heller någon annan att skylla på, det är jag som satt mig i den här situationen. Det är hemskt. Allt jag läst, vad dem ska göra, hur dem ska göra, vad som händer efter osv. får mig helt gråtfärdig. Jag klarar det inte. Men jag klarar inte heller att behålla det. Allt jag vill är att det här är ett ända stort skämt, en dröm.. Låt mig vakna. Jag vill verkligen inte, jag är livrädd..