Det är ingen som låter mig få förklara hur jag vill eller tänker. Det handlar bara om vad de tycker, vilka problem som kommer uppstå, vilket ansvar det blir. Dom är rädda för att kuratorn ska förklara allt som kommer gå bra, och att jag kommer ändra mig. Men dem säger ju bara motsatsen. Dom förstår inte hur skönt det skulle vara att höra från någon, att det inte bara är ”ett problem” –det gör mig så arg.


Abort: Det är något jag är livrädd för. För det första, för att jag inte vet vad jag egentligen vill. För det andra, för att jag börjar gråta så fort jag hör/läser om hur det går till. För det tredje, för att nästan alla runt omkring mig uppmuntrar mig till det. Hade de inte gjort det, utan låtit mig själv få tycka och tänka och enbart gå efter min egen röst hade jag inte haft det såhär svårt. Men nu är det som det är, och jag är förkrossad.


Behålla barnet: Självklart vill jag behålla honom, han är min, alldeles egna! Men jag vill inte ge honom ett dåligt liv bara för att jag var för ung när jag skaffade honom eller för att jag slarvade med skydd. Jag vill i framtiden ge mina barn ett tryggt hem, fina kläder, roliga leksaker, mycket kärlek men framförallt, mycket tid! Behåller jag honom nu, vet jag inte hur det blir.


Det jag vill få sagt:
- Det hade vart så mycket lättare om jag redan från början fått tycka och tänka själv.
- Jag är totalt livrädd för allt vad en abort innebär
- Jag önskar jag kunde behålla barnet, men är medveten om att jag inte kan
- Om jag själv fick välja, önskar jag att allt bara var en prövning - en dröm