Inatt är det sista natten med min lilla krabat där inne. Imorgon får jag tabletter för att graviditeten ska stoppas. Jag vet inte riktigt hur det fungerar, men det låter ju som att det inte finns någon återvändo efter jag svalt dem. Det är så himla läskigt. Jag önskar verkligen jag hade mod, att säga vad jag egentligen vill. Att jag vill ha min son. Men jag vågar inte.

Alla pratar så mycket om abort osv, det har fått mig att tro att det är det ända alternativet. Vilket det ..egentligen inte alls är, eller? Jag kommer inte släppa tankarna om att jag dödat min första son, det kommer jag inte kunna. Det här kommer jag få leva med i resten av mitt liv. När jag väl blir med barn och ska behålla det, kommer jag veta att det inte är mitt första barn. Det är så jag kommer se på allt. Vad folk än säger till mig, finns det ingen som kan övertala mig till att jag inte alls dödar någon. Vad är det då jag gör? Jag hjälper ju inte direkt någon. Eller ja enligt några hjälper jag tydligen mig själv. Men det här kommer inte hjälpa mig. Det kommer sätta djupa sår inom mig, de kommer inte synas men jag kommer känna dem.

Ikväll är det bara jag och lillen, tillsammans. Vi har vårt tillfälle nu att ta farväl. Jag vet att det hela verkar löjligt. Men jag har fått känslor, jag aldrig trodde jag skulle få. Jag ska tända ett ljus för honom, hoppas på att han förlåter mig för vad jag ska göra. Han måste få veta att jag älskar honom, men att jag inte är stark nog. Någon dag får han ett syskon, men han ska veta att jag alltid kommer se det barnet, som mitt andra.