Det är svårt, fast ändå inte.
Jag vill innerst inne inte göra abort.
Men däremot vill jag göra det som är bäst för bebisen.

Ja skäms för att jag inte varit försiktig och skyddat mej.
Det är pinsamt när jag spela upp scenariot i huvudet om hur det skulle se ut när jag berättar för mina föräldrar och min släkt att jag skulle behålla barnet.
De skulle förmodligen tycka att det var dumt, och att jag är för ung.
Jag tror att mina föräldrar skulle stötta mig i vilket beslut jag än tar, men de skulle råda mig att låta bli.


En sak som är jobbig är att mina kompisar, föräldrar och ”svärföräldrar” säger att det inte är något att fundera på.
Att det är en självklarhet att ta bort det. Men det är det inte för mig.
Det har inte gått så lång tid men jag har på något sätt börjat vänja mig vid tanken.
Jag gillar tanken på något sätt, brukar ligga och hålla om magen på nätterna, för att trösta mig själv.


Jag vet att man får fler chanser i livet.
Men det är inte min framtid jag är rädd att förlora, även om det har ett finger med i spelet..
Det jag verkligen är rädd för, det är att göra abort.
Tårarna sprutar när jag tänker på det, jag vill verkligen inte.
Men jag kan inte heller ärligt säga att jag vill behålla barnet, jag vill ju dens bästa?                 
Och framför allt vill jag inte förlora J, det är nog det ända som är lika läskigt som själva aborten..
Han är mitt allt, hade jag inte honom nu, vet jag inte hur jag skulle må.
Han får allt att verka en smula bättre, än det egentligen är.