9.00 Kuratorn ropar mitt namn, jag känner en rysning genom kroppen. Jag ställer mig upp och följer med henne, efter mig går mamma och J. Vi sätter oss i hennes lilla rum, hon ställer lite frågor, inte alls sånna jag trodde hon skulle ställa. Ärligt talat sa hon inget som jag inte redan visste, det var inte alls till någon hjälp.. Var helt förvånad. Men trots frågorna, som inte alls var något oklart för min del så kändes de hur tårarna började tränga fram. Men jag lyckades hålla kvar dem för mig själv.

9.40 Jag får papper att fylla i och gör ett urinprov. Sedan sätter jag och J oss i det lilla väntrummet medans mamma handlar kaffe till sig själv. Jag känner hur tårarna vill tränga igenom, och lutar mig mot J för att försöka dölja det. Jag ligger mot hans bröst och bara låter tårarna rinna nedför kinderna och landa på hans tröja. Jag ber till gudarna att doktorn inte är en man. Det är det sista jag behöver.

9.55 Lite tidigare kommer läkaren och ropar upp mitt namn. Jag sätter mig upp och torkar tårarna, tar mina saker och följer efter. När jag kommer in i rummet ser jag den öppna dörren till ”stolen”. Där gynundersökningen ska ske. Jag sätter mig på en stol bredvid hans skrivbord, men kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag blir så fruktansvärt ledsen. Inte nog med att jag är livrädd för allt som ska ske, utan dessutom (självklart) är det en man som ska göra undersökningen. En utländsk, äcklig gubbe – aldrig i livet säger jag till mig själv. Mina tårar rinner och rinner, J försöker trösta mig.. Jag säger åt honom att hämta mamma, kanske hon skulle förstå vad det hela handla om och be om en ny doktor. Mamma är inte alls så förstående jag hade hoppats, hon säger bara ”det är nu eller sen..du kan gå ut i 10 minuter men sen måste du göra det hur som helst”. Mina tårar bara fortsätter, om inte hon av någon förstår mig, vem ska då göra det?  Till slut kommer en annan doktor och säger att de ska försöka klämma in mig emellan några på abortavdeningen (som egentligen var full). Vi går dit, tårarna rinner fortfarande. Vi sätter oss ned på några stolar i ett annat väntrum, utan någon aning om när vi får komma in. Jag börjar lugna mig, tårarna börjar sakta försvinna och jag känner ett nytt mod inom mig. ”Du klarar det här. Du fixar det” säger jag till mig själv.

11.30 Läkaren hämtar oss, denna gång är det en kvinna i 60-års ålder. Jag kan inte komma på om hon är otrevlig eller vänlig.. Det är någonstans mittemellan, men jag gillar henne inte. ”Det är mycket bättre än den utländska killen” säger rösten inom mig. Å det är ju helt sant. J och mamma går ut ur rummet, medans jag blir undersökt. Det gjorde inte alls ont det som kändes mest obehagligt var att sätta sig i stolen. Det ända som kändes var att jag blev lite yr, men det händer lite då och då under graviditeten. När jag är klar får jag ett recept på p-piller, något jag inte ville ha men ja..nu har jag fått det. Det känns som hela den här ”resan” bara har varit baserad på vad andra tycker.

12.15 Vi får prata med en annan doktor och beställer en tid för första och andra tabletten. Hon förklarar hur allt kommer gå till och vilka smärtor jag troligtvis kommer uppleva. Hon säger också att det är bra med sällskap då det kan ta några timmar innan man får åka hem. Sedan bokar hon en tid för ett blodprov.

12.45 Är det mitt nummer som visas på displayen. Jag går dit för att få mig ett stick i armen. Självklart missar han blodådran första gången (trodde han) när han tar ut sprutan pumpar det ut blod. Han tar nästa arm, och lyckas denna gång bättre. Sedan går jag och J ut där mamma väntar med bilen för att åka till Max och äta lunch.

Dagen var väldigt jobbig. Men jag är jätteglad att J var med, och att mamma ställde upp och skjutsa och var med hela tiden. Efteråt åkte jag till J, jag ville verkligen inte åka hem och sova själv den natten. Vi bakade kladdkaka och gjorde korvstoganof o ris. När vi åt ringde farmor och jag pratade med henne lite. Sen kom J upp på rummet och jag började ännu en gång att gråta. Han försökte trösta mig, men den här gången var det bara inte desamma. Den här gången viste jag att snart kommer jag sitta där på sjukhuset med tabletten i handen, och veta att det är den som ska ta mitt barns liv. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte göra aborten, men jag vill inte förstöra någon annans liv.

Först var jag säker på en medicinsk abort, men nu vill jag hellre göra en kirurgisk abort. Då är man medvetslös under hela processen och när man vaknar är allting klart. Man slipper vara medveten när ens barn åker ut. Man slipper må illa av piller. Man slipper ligga med världens magsmärta och man slipper 1 månads mens. Men om de skulle ske måste jag vänta någon vecka. Och det tycker ju alla är på tok för lång tid, ännu en gång en situation där jag inte får bestämma själv. Det är som det brukar. Det är inte de som måste gå igenom allt det här, varför kan inte bara jag få ta besluten? Jag vet att jag inte är 18, men det är trots allt min kropp.