Tiden efter aborten, har vart hemsk. Det har gått lite över en vecka nu, men det känns fortfarande som igår. Det är knappt några som vet om det, vilket på något sätt känns ännu jobbigare. Eftersom inga vet, är det inga som kan "tänka" på det, och försöka att inte slänga ur sig vad som helst. Just nu blir man påmind om allt flera gånger om dagen, vilket resulterar att man ligger själv i sin säng och gråter sig till sömns.


Jag tror jag har gråtit mig till sömns i stort sätt varje natt under 3 veckors tid. Men nu efteråt, känns allt tusen gånger värre. Folk i din omgivning (de få som vet) verkar andas ut "det är över". Men för mig är det inte över, det är NU den jobbiga delen börjar. Att komma över allting. Jag är inte ens säker på, om jag vill komma över det, det känns så fel.


Hade jag fått en ny chans, hade jag behållt barnet. Det är rent skitsnack, dem som säger att det inte går. Självklart går det, det är ingen skillnad på att få barn tidigt som sent? Får du barn sent, måste du ändå ta ledigt från jobbet, på samma sätt som man får ta ledigt från skolan.


Igår var det en som berättade en historia, om grodor. Dom skulle hoppa upp för en mast, medanst folket inte trodde dom skulle klara det och var därför tvugna att gå dit och kolla. När grodorna börjat hoppa iväg bort mot masten, började några skrika "ni är galna, ni kan inte..ni kommer dö" Till slut var det bara en groda kvar, han klarade sig till toppen och vann. När han kom ned frågade dom hur han hade klarat det, men dom fick inget svar. Det visade sig att grodan var döv. Han hade inte hört alla andras rop runt om. Utan han körde sitt race, och vann.


Det fick mig verkligen att tänka.. Det är precis som min situation var. Alla sa åt mig, vad jag skulle göra.. Och jag lyssnade. Om jag ändå hade vart döv, och bara lyssnat till min egen röst -hade jag inte mått som jag gör idag. För helt ärligt, mår jag så jävla dåligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.